Ett långfinger åt sjukdomar
Fick jobba hemifrån med skolarbete idag. Har hunnit med väldigt mycket som behövde göras, trots att jag tog mig en sovmorgon till 10 imorse. Jag har ringt ett par jobbsamtal, hämtat ut paket, betalat räkningar, lämnat tillbaka böcker på bibblan, varit hos sjukgymnasten, promenerat och framförallt fått gjort mycket plugg. Väldigt skön och välbehövlig dag! Så skönt att vara ensam ibland. Ikväll har jag bara ätit middag med familjen, pluggat och bollat idéer med min kloka mamma.
Jag är TRÖTT på att vara sjuk och på att ha ont. Så jävla jävla jävla trött. Jag är trött på att bli trött för att jag har ont. Jag är trött på att ständigt behöva anpassa mig och begränsa mig på grund av att jag har en sjukdom. Den andra saken jag är trött på är Sveriges jävla sjukvård. Barn äger, verkligen. Fick precis den hjälp och support jag behövde, både på det psykiska och fyskiska planet. Men nu när man är vuxen? Jaha? Är det här allt? Måste ringa runt till halva världen och inte ens då kan jag få ett konkret svar på vad som händer? Blir bara skickad till vårdcentralen, och hur mycket hjälp får man där? Sist jag var där visste sköterskan inte sköterskan något om någon av mina sjukdomar. Skulle liksom göra en spirometri (ett astmatest) och han frågar om jag har astma. Ja antagligen har jag astma, annars hade du förmodligen inte blivit remitterad på att göra en spriometri på mig. Eller som igår när jag ringde och de säger att jag hade kommit in för klåda i halsen i juni. Den gången var jag sekunder från att dö.
Imorgon är det däremot helg, en ledig helg dessutom! Det är en del som ska hinnas med. Men det är skönt, för när jag håller igång tänker jag inte lika mycket på smärtan. Det är en hårfin gräns mellan vad som är för mycket för att jag ska orka och vad jag behöver för att må bra. God natt!